fredag 31 juli 2009

Something New

Jag ska genomgå en förändring. Eller det har jag väl redan gjort långsamt under sommarens gång. But now I am taking it to the next level.
Jag ska inte gå runt och se ut som ett jäkla wemo längre. Hej då helsvarta kläder och hej färgglada tuffa saker! Jag är inte längre den bitterfittan jag varit under sommarens början. Mitt humör har stigit och blivit bättre. Jag är inte sur och deppig längre. Det känns skönt att vara så här positiv som jag känner mig nu. Kanske inte är riktigt 100% gladare och trevligare men i alla fall en 75-80% gladare.
Borde växa upp lite också, bli mer mogen. Jag beter mig som en 5 åring ibland det kan jag erkänna. Men så går det när man lider av Peter-Pan syndromet. Nä men skämt åsido, jag är egentligen en sådan som aldrig kommer växa upp helt. Men man kan ju "växa upp lite". Försöka i alla fall.

Hoho, ordbajs det där blev.

I has new mission: SKAFFA DREADS.
De ska inte vara i en massa färger, nej absolut inte. Det har fallit mig ur smaken att ha sånt. Vet inte varför men nu tycker jag att det mesta ser förjävligt ut. No offense my friends. Det är bara min åsikt. Mina dreads ska vara i bruna nyanser. Förtillfället är jag ju själv brunhårig och tänker inte ändra på det. Jag gillar't.

söndag 19 juli 2009

Oh yeah.

Jag vann striden mot glasspaketet!
Inte fan ska den plastburken få all glass för sig själv inte.

torsdag 16 juli 2009

When you belive

Hittills har denna vecka varit skit. Lika så med de tidigare veckorna. Jag har knappt lämnat hemmet på en månad. Det tär på mig, psykiskt. Men det är bara för att folk är fittor och vill inte göra nått. De man frågar får man bara tveksamma svar från, eller så svarar de inte alls. Man känner sig så uppskattad då. Finns ett fåtal som jag har träffat denna sommar. Glad för det men skulle vara så mycket gladare ifall jag träffade mer folk. Jag mår inte bra av att vara ensam för länge. Jag blir galen då.

Och denna vecka kunde inte ha börjat sämre heller.
Måndagen började normalt, jag sov hela dagen eftersom att jag hade misslyckats med att somna i någorlunda god tid på söndagsnatten. Det var mammas första lediga dag så hon sprang runt i hemmet och städade och tvättade. Jag som var så seg lade mig tillrätta och kollade på nån film på datorn. Gissar på att det var The Grudge 3. Om möjligt sämre än de första två. Jag kunde inte ens garva till filmen. Då är den verkligen dålig. Men jag pinade mig igenom den. Pappa kom hem nån gång på eftermiddagen också. Dåligt med jobb den dagen.
Well, jag skötte mitt och fortsatte kolla på filmer tills jag hör att mamma bryter ihop fullständigt på övervåningen efter att telefonen ringt. Jag springer upp direkt för att se vad som står på. Mamma var inne i badrummet och grät hysteriskt medan hon skriker " Allt är Tommys fel!".
Då förstår jag genast att det har nått med min bror att göra. Jag vänder mig till pappa som står med luren i ena handen. Så allvarlig som han var då har jag inte sett honom sen mamma hamnade på sjukhuset efter en olycka. Jag frågar genast vad som hänt. Det tar en stund innan jag får svar.. Det jag fick höra tog död på min själ. Min bror hade hotat sin pappa med att ta livet av sig efter att de hade storgrälat på verkstaden där de jobbar.
Jag hamnade i nått chocktillstånd och staplade mig ner till mitt rum. Där försökte jag desperat få tag på min bror. Ringde båda hans mobilnummer, inget svar. Drog genast iväg sms till båsa nummren också. Kollade på facebook ifall han var inte trots att jag visste att han inte skulle vara det, men lite hopp kunde man väl få ha?
Dagen gick långsamt, minuterna sniglade sig fram och mamma försökte ringa honom hela tiden. Några gånger ringde även Tommys äckliga fru för att prata med mamma. Det hjälpte inte, mamma blev rasande. Hon har aldrig tyckt om Maggan, som kvinnan heter. Jag höll mig bara nere på rummet, tyst för mig själv. Jag kunde inte tänka. Jag var helt tom inombords. Min bror betyder mest för mig. Han är den som alltid ställer upp, han får mig att skratta när jag mår som sämst och han har alltid funnits där. Jag kan inte föreställa mig världen utan honom.
Men det som var saken som krossade mitt hjärta mest var att se och höra min mamma gråta. Jag kan inte riktigt förstå hur hon måste kännt när det handlar om hennes egen son, hennes barn hon burit på i 9 månader och fostrat i 30 år. Att höra vad han hotar med att göra måste brutit ner henne totalt. Jag kom genast att tänka på en textrad från en av låtarna i Tarzan under den dagen. Den passade in just då..

"Vem kan förstå en moders sorg
Vem känner hjärtats inre rum
En krossad dröm"

Det var det jag tänkte på just då. Löjligt kanske men så var det..
Jag och pappa klarade inte av att bara vara hemma. Vi åkte iväg till Täby för att kolla verkstan ifall han var där. Under resan dit sades inte mycket, det behövdes inte. Vi tänkte på samma sak, vi hoppades att min brors bil inte skulle vara där. Lyckligtvis så var den inte det. Vi blev båda lättade. Vi beslöt oss för att åka till Fridhemsplan där han bor för att kolla också. Tyvärr kom vi inte in genom porten då vi saknade koden. Inte fick vi den av Maggan heller då hon vägrade svara i telefon eller ringa upp. Då fanns det inte så mycket mer
att göra än att åka hem. Mamma ringde flera gånger, hatar att veta att hon var så orolig och att vi inte lyckats få tag i honom någonstans. Väl hemma så gick jag en runda till affären. Jag kunde inte bara sitta hemma och göra ingenting. På vägen hem fick jag ett sms som gjorde mig lyckligare än vad jag varit på länge. Min bror mådde bra, han hade bara behövt komma bort från världen.
Jag skulle gjort detsamma men jag hade inte haft hjärta nog att inte höra av mig till någon och veta att de oroar sig för mig.
Det är bra att du är hemma igen, imorgon kommer du hit. Du vet att du alltid har ett hem här. Du behöver inte bry dig om din ynkrygg till far eller hans hagga till fru.
Här är du alltid välkommen med öppna armar.

<3>