Vart har den glada personen i mig tagit vägen? Det verkar nästan som att hon upphört att existera. Slukats av ett oändligt mörker,hat & sorg.
Mitt humör har varit nere i ett par veckor nu. Jag bryter ihop vissa dagar och pallar inte med världen. Jag är otrevlig mot mina föräldrar, jag fräser åt dem, skriker på dem och är allmänt elak. Och allt det gjort för att förtjäna det är att de är oförstående. De försöker hjälpa mig. De är underbara men jag får psykbryt och är elak och snäser åt dem i alla fall.
Jag antar att detta har att göra med att jag inte klarar av skolan och känner en enorm press från den. Men jag orkar verkligen inte anstränga mig för att klara skiten. Intresserar det mig inte så kan jag inte fortsätta. Sån är jag, inget jag kan ändra på. Men tro mig, jag vill. Jag vill vara bra i skolan så att jag kan ha en någorlunda säker framtid. Jag vill inte vara den slackern jag är nu och inte klara av någonting. Är så fruktansvärt rädd att jag ska behöva gå om 1an igen. Gör jag det hoppar jag av skolan helt och hållet. Det känns inte direkt värt att gå om ett fåtal kurser och då ha ett nästintill tomt schema. Då hoppar jag faktiskt hellre av och försöker skaffa mig ett jobb.
Fan asså, livet är inte lätt. Men inte fan behöver det vara så här svårt.
